Drömlogg.

I drömmen var det du och jag.

Allt började så. Du och jag i en roddbåt.

Det var en snäll farbror med, han var inte särskilt närvarande.

Det lilla utrymmet som finns i en eka i förhållande till en sjö kan vara ganska privat.

Ändå kändes det inte konstigt att dela det med den här främmande farbrorn?

Däremot var det inte en harmonisk roddtur.

Det var storm.

Vågorna kräktes vatten in i ekan.

Farbrorn öste med hjälp av en damsko i plast.

Vi hade inte en chans. Ekan sjönk och vi med den.

Du, jag och den snälla farbrorn.

Ingen av oss gjorde något för att sluta sjunka. Inte ens ett simtag upp mot ytan.

Jag kan inte kalla det att vi gav upp. Snarare att vi hängav oss åt själva sjunkandet.

Det var både skönt och vackert.

Idén om att du, jag och den snälla farbrorn tillsammans med ekan långsamt dalade ner mot botten var tillfredställande.

Väl nere på bottnen började farbrorn förklara saker för oss.

Först var jag förundrad över att han kunde prata under vatten.

När jag väl började ta in vad han sa blev jag än mer förundrad över innebörden av det han sa.

Han hade svaren på allt, alla frågor jag ställt mig själv under livet.

Det fanns en förklaring och jag förstod.

Det hela kändes plötsligt självklart och enkelt.

När allt var sagt var det dags att ta oss upp till ytan igen.

Vi vände på båten och ställde oss under den.

Sen började vi blåsa upp luft i skrovet.

Tillsammans flöt vi upp mot ytan med hjälp av båten som en luftballong.

Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *