HEIDI FLEISS HUNDAR (SPRITGRYNING)

Kära Heidi,

Året är 2018. Senast jag såg dig var du ute och gick med hundarna, det var i nätupplagan av Daily Mail, i slutet av förra året. Du befinner dig i Kalifornien, ditt ansikte är fortfarande blekt, läpparna svullna. Du ler avslappnat, pupillerna små, men så är det också en mycket stark sol i Kalifornien. Hur strålande är inte solen i Kalifornien? Pupillerna försvinner men det är lätt hänt, det är för att solen inte skrämmer oss, vi är såna som inte skräms så lätt, du och jag Heidi. I den hand som inte håller kopplet har du en glasburk, i botten bitar av ingefära och citronskal. Du är nykter, det vet jag, även om löpsedlarna påstår något annat.

Kära Heidi, kanske kan du hjälpa mig att hitta vägen, eller åtminstone leda mig till närmsta torg? Jag vet inte vad du gör i denna stund, själv vaknade jag upp i ett okänt rum. Egentligen är jag inte behov av vägledning, egentligen är jag ju en naturbegåvning. Jag klär mycket bra i etanolslöjor.

Just nu är sikten en aning skymd bara, snart lättar det.

Papegojan. Den gnager på gallret, trampar runt med sina klor i den magnifika buren. Under natten matade jag den med korvskinn och kaksmulor. Är det här min mors rum? Nej, lägenheten tillhör en dansk snubbe. Var han möbelsnickare? Typiskt dansk möbelsnickare att ha så flott lägenhet, den är verkligen flott.

De stirrar fortfarande, de främmande herrarna jag vaknade upp med.

Jag försvinner baklänges in i en hall, en smal korridor vars väggar pryds av små tavlor: ett träd vars kala grenar sträcker sig upp mot en sol, en naken kvinna böjd över en säng, ett orörligt hav. I spegeln ser jag något som hastigt sveper förbi.

Jag tittar inte in i vardagsrummet, vill inte se papegojan, det där stumma befjädrade vittnet som jag skrattade tillsammans med igår, odjuret som jag inte minns namnet på idag. Jag har siktet inställt mot ytterdörren. I hallen ligger handväskan på en stol: mobilen, pengarna, nycklarna, sminket, vattenflaskan – allt kvar. Det är bara att sticka.

Jag kan inte röra mig.

Kära Heidi,

Jag som egentligen avskyr hundar, eller förhåller mig åtminstone likgiltig för deras sort, trots att du går runt och rastar dem under Kaliforniens stekheta sol. Heidi, det är sant, inga djur lockar mig. Jag är bara intresserad av mina egna tankar. Den enda förälskelsen som betytt något för mig är den jag haft för mitt inre. I synnerhet när mitt inre är förgiftat. Heidi? Din vita hy tillhör ett spökes. Var gjorde du av dina papegojor? Jag klamrar mig fast vid dig eftersom mitt inre en gång utsett dig till något oerhört betydelsefullt.

Vårt inre ljuger och diktar lika skamlöst som den billigaste av romaner. Det är därför vi förälskar oss i vårt inre.

Du är min körledare, Heidi.
Heidi är dramaturgin i alla mina tankar.
Några övriga fixeringspunkter har jag lovat mig själv att inte ha.
Men eftersom du vägrar uppenbara dig just nu, följer jag din hund istället.

Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *